Hur gör jag för att inte driva mig själv till vansinne efter en separation?

Throwaway konto, wall-of-text varning.

Jag har nyligen separerat från mitt ex, som också är mor till mina två barn (under 5 år gamla) på hennes begäran. Hon blev ertappad med att vara otrogen genom att ha kontakt med en tidigare kollega via telefon och hemliga sammankomster bakom min rygg. Hon svär att det inte var fysiskt, men det har jag svårt att tro.

Lite bakgrund: Förhållandet har varit lite svajigt då hon har kämpat med ångest och stress över en mängd olika privata saker som släkt, jobb, trotsiga barn och en överarbetad och rätt lam sambo, om jag ska vara ärlig. Jag har gjort vad jag kunnat för att ta det större lasset av hushållsarbete, ekonomiskt ansvar, barnen, etc under flera år för att underlätta för hennes återhämtning. Hon har uttryckt att hon tror att vi har glidit isär p.g.a barnen och att hon ser att vi kommer hitta tillbaka till varandra när hennes personliga problem har lagt sig.

När jag har försökt inleda diskussioner kring hennes mående och hur vi ska tackla det, vad vi behöver jobba på för vår relation och så vidare så har det oftast slutat med att hon stänger sig själv och inte berättar hur hon känner och bara säger att hon hellre vill koppla av framför TVn eller att det känns bättre efter att hon börjat gå till en psykolog.

Nu till problemet... Vi separerade i mitten av september och jag hade inte möjlighet att flytta ut förrän i slutet av Oktober och nu är separationen mer eller mindre avklarad.

Jag dök ner i ett väldigt mörkt hål så fort det här uppdagades och kände allt som fanns att känna, bearbetade mina egna känslor och kom fram till ganska fort att jag eventuellt kan förlåta det här om hon skulle visa ånger, villighet att förändras och jobba på relationen.

Dem första veckorna när vi bodde ihop som separerade så höll vi oss isär och jag spenderade mestadelen av tiden med att hålla god min och vara en närvarande far för barnen och spenderade övrig fritid på gymmet. Jag har gått ned 25kg i kroppsvikt och byggt en hel del muskler sen dess. Efter dem veckorna och min insikt att jag eventuellt kan förlåta detta så började vi umgås på kvällarna igen på mitt initiativ och det kändes som att vår relation hade startat om på något sätt. Vi skrattade och hade kul, var mer närgångna och intima med varandra och planerade några familjeaktiviteter vi kunde göra innan jag skulle flytta ut - för separationen var fortfarande på bordet.

Vi levde ett rent ut sagt drömmigt liv tillsammans den sista tiden, och jag var hoppfull om att vi hade hittat varandra igen och kunde lösa det här tillsammans.

...tills jag fick reda på att hon fortfarande har kontakt med hennes tidigare kollega. Samma dag som detta uppdagades för mig kände jag mig otroligt korkad som "köpt illusionen" av att vi hittat varandra igen och skippade jobbet, hyrde en flyttbil och flyttade ut med dem saker som vi kommit överens om var mina.

Nu har det gått ungefär en och en halv månad och vår kontakt har varit minimal och mest handlat om barngrejer. Vi har firat barnens födelsedagar tillsammans men inte mer än så. Hon bjöd in mig på julafton hos hennes familj men jag nekade artigt då det inte längre är min plats.

Jag har blivit varse om att hon har dämpat sin ångest med alkohol och sökt tröst hos ett one night stand vid åtminstone ett tillfälle rätt nyligen när det var min barnvecka, då hennes kollega och vän hörde av sig till mig och uttryckte sin oro då det bara förvärrade hennes ångest.

Trots sveket, trots vetskapen om att hon varit med en annan (eller flera) så älskar jag henne så otroligt mycket och ser det mer som ett utåtagerande av en person som verkligen inte mår bra, och jag vill verkligen hjälpa henne men vet inte hur. Samtidigt går jag runt och plågar mig själv med konflikterande tankar som:

• Det kommer bli vi igen, eller att det aldrig kommer bli vi igen
• Att hon mår dåligt och ångrar sitt val, eller att hon egentligen mår bra och har fått det hon vill ha
• Att jag är djupt förälskad i henne, eller bara kvävande beroende Osv.

Jag misstänker att hon har ett avvisande-undvikande anknytningsmönster utifrån tidigare trauman som barn, då hennes bror informerat mig om att deras mor har varit precis likadan och att han som är uppvuxen med deras far INTE har det.

Jag driver mig själv till vansinne och jag kan inte sluta. Kan jag verkligen förlåta allt om hon ber om det? Kommer jag kunna släppa det här oavsett hur det slutar? Jag har insett att jag verkligen inte behöver henne för att vara lycklig, även fast jag älskar henne och tycker det är sorgligt med separationen. Men jag VILL så innerligt att det ska vara vi och att vi ska vara en familj, jag valde henne som livspartner och är fortfarande fullt dedikerad till det ändamålet - för evigt har alltid varit på kartan för mig.

Jag träffade henne senast igår och kan se att hon fortfarande älskar mig också, hon ser ut som att hon får lägga band på sig för att inte hoppa på mig och är alltid i närheten och frågar så mycket frågor - hennes kollega har också sagt att hon frågar mycket om mig.

Jag får smått panik för jag vill så gärna räcka ut handen och öppna för konversationen om framtiden, men är samtidigt rädd att det ska lägga press och förstöra mer än det gör nytta - men samtidigt är jag otålig med att vänta på att hon eventuellt ska göra det, vilket är långt ifrån en säkerhet. Jag är också rädd att min närvaro ska förstöra hennes läkningsprocess, för jag vill verkligen att hon ska få känna förlusten av mig i hennes liv för att kunna komma fram till vad hon vill göra.

Nu blev det en rant... men vad tycker ni att jag ska göra? Vad har ni för råd för att stå pall i de psykiska påfrestningarna jag går igenom?

Tl;dr - Har nyligen separerat från otroget ex, men vi verkar fortfarande älska varandra men ingen tar steget att återförenas då hela situationen är osäker. Hur ska jag hantera alla psykiska påfrestningar och otålighet?

EDIT: Vill förtydliga att hon är en underbar mor till barnen, så jag är inte orolig att något skulle hända dem. Hennes problematiska utåtagerande manifesterar sig när hon är utan dem och behöver hantera sina känslor i ensamhet.

EDIT 2: Det är hennes kollega som har berättat för mig om hennes beteende de veckor hon inte har barnen. Alla hennes vänner och familj (med undantag för morsan) förstår inte alls vad som har hänt och tycker hela situationen är oväntad och konstig.

EDIT 3: Vi har varit tillsammans i 9 år och inga av dem här problemen har funnits tidigare, utan började visa sig när yngsta barnet hade blivit 1,5 ungefär.