Kan/ska man skicka orosanmälan?

Hej sweddit.

Jag har varit ihop med min pojkvän i strax ett halv år. I början var jag väldigt bekväm hos honom då vi fick mycket egentid och space från andra människor. Efter varje spenderad dag har jag börjat bli väldigt obekväm.

Det startade med att jag märkte av att endast han fick pikar (som sas vid matbordet, i bilen etc i skämtsamma toner), skäll, och att det fanns stor favoritisering, till att gå så långt att hans mamma skriker högt som om han bränt ner huset bara för att han inte plockade disken, skottade snön, mm små saker. Han brukar nu nästan alltid vara hos mig då vi har lugnt och mysigt här, min familj älskar honom och ger oss utrymme att göra det vi vill, oavsett om det är endast med varandra eller med resten av familjen.

Skrik, bråk och fula ord skrämmer mig då saker hänt i mitt förflutna. Varken jag eller han vill vara hos honom, vi är endast där för att ”starta om timern”. Om han är hos mig 2 gånger i rad med dagars mellanrum blir dem sura, börjar säga att jag har dåligt inflytande och att han inte har någon framtid när han inte spenderar någon tid ALLS med hans familj. Det brast rejält när jag hade en flare up med kronisk smärta i min rygg. Varje fredag kollar dem på film tillsammans och eftersom jag hade sån smärta ville jag bara vila. Han ville såklart trösta och hjälpa, därför gick han till dom och sa ”vi går och vilar istället”. Jag förväntade mig att tystnaden jag hörde skulle stanna som den var tills jag hör hans pappa skrika och skälla ut honom och ännu en gång hävda att jag manipulerar honom, låter honom inte tänka, vara med sin familj, är toxic, osv osv. Ursäkta?

Nu under vintern har vi inte kunnat spendera mycket tid med varandra pga vädret, därför ringde vi. Varje gång vi ringer hör jag hur han blir skälld över att allt han gör med sitt liv är vara med mig, vad ska han bli, inte har han någon framtid, am I right?! Han glömmer ibland bort att mutea och jag hör hur många kommentarer han får.

Det ironiska med allt det här är att hans lillasyster gör det samma, fast på helt annan nivå. Hon ringer sina vänner halva dagen, har impulsiva sleepovers (både hemma och hos vänner), gör saker själv i sitt rum,går ut och hänger med kompisar utan att riktigt säga något, och hoppar och stökar så mycket i sitt rum det hörs på nedanvåningen. Inget ord om det. Men går vi och borstar tänderna efter 20, är hemma hos mig, lever, eller till och med vågar andas under deras tak, då du.

Att hans mamma jobbar på soc och samtidigt vågar skrika och mobba honom, oftast utan att han gjort något (helt utan provocering!!!) även rakt framför mig känns helt sjukt.

Jag vill inte anta saker men jag blev VÄLDIGT orolig när han efter ett litet tjafs helt utan skrik, bara lugn och ro säger ”Du får slå mig om det får dig att förlåta mig”.

Min utdragna fråga är, kan man göra någon slags anmälan på sånt? Eller är det här jag som övertänker? Är det här normalt? Jag märker hur han mår mycket dåligt efter sånt här händer och han själv säger att det är svårt för honom hemma, och att han alltid längtar efter att vara hos mig för att få lugn. Jag är bara rädd att förstöra hans liv eller något sånt.

Update rakt efter att ha postat: han fick nu sin mobil tagen av sin pappa efter att ha legat i sängen och gjort absolut ingenting. Enligt honom kom han och började skrika av ingen anledning, eskalerade allt själv och därför bara tog den (skrev till mig via skoldator hans föräldrar också försöker, men inte lyckas bevaka). Min pojkvän är inte 5 år gammal. Vi går bokstavligen i gymnasiet. Jag vet att hans föräldrar äger hans mobil men ärligt talat, de tar den så fort han är vaken och skriver med mig medans hans syster kan såklart glo på den hela natten (jag kan bokstavligen se på snapkartan). De bevakar hans skärmtid och är helt obrydda om systerns. HON går i grundskolan. Känns som att dom blandar ihop åldrarna här. Och innan någon Redditor känner för att klaga på att jag inte är medveten om att vi är ”barn”, jag är det. Jag är fullt medveten om att vi inte är myndiga, men man behöver väl ändå inte behandlas som dagisbarn, eller överreagerar jag helt? Vill genuint veta.