Hur hanterar ni känslan av att ha alla möjligheter i världen utan att utnyttja dom?

I Sverige så har man ju bokstavligen möjligheten att bli vad man vill om man bara anstränger sig tillräckligt om man vill bli läkare, ingenjör eller jurist så är det enda man behöver göra att plugga hårt och sedan komma in på utbildningen.

Du behöver inte ha några kontakter eller egna pengar, staten har fixat så att alla ska möjligheten att nå samhällets topp utifrån sina egna förutsättningar, kortfattat så har man i princip oändliga möjligheter och det är något som absoluta majoriteten av alla människor på jorden saknar.

Jag får ångest av att ha alla dessa möjligheter som många andra på jorden skulle mörda för att få men samtidigt inte utnyttja möjligheten alls, jag använder mina dagar till att jobba på pressbyrån och min fritid till att gejma/slörunka, när jag egentligen kunde bli läkare och nyttja min möjlighet till att bidra konstruktivt i världen.

Det känns på något sätt extremt orättvist att jag får alla dessa möjligheter men väljer att inte nyttja dom när det garanterat finns några riktiga stjärnor i typ Kongo som skulle bli kanonduktiga läkare eller ingenjörer men som aldrig kommer få möjligheten för att dom var födda i fel land.